Bakom varje yogalärare finns en människa...

I mitt fall är den människan JAG. Med behov, med längtan, med känslor... Ibland när man är mitt inne i "snurren" är det lätt att glömma det.

Mellan andetagen

I utrymmet mellan varje andetag blir man påmind. Påmind om sin egen stress, behov av att bli bekräftad och sedd, den lilla människan som bor i oss alla.

Vi som håller klasser, retreats, workshops är ju i slutänden precis som alla andra. I vissa fall kanske vi reflekterat mer i andra fall mindre eller inte alls.

Mycket av det jag gör och säger i en yogaklass är ju ofta en spegel av mig själv. När jag pratar om andning, stress, återhämtning, eller vad än som är temat för dagen, så är det mer än oftast mitt eget jag som kommer fram. Jag har flera gånger fått höra att jag är autentisk i mitt lärande, och vad annat skulle jag kunna vara...?

Men det autentiska har ett pris. När jag gång på gång öppnar mig, delar med mig av mig, och det inte tas emot eller någon tycker att det jag gör är "mindre bra" så är det svårt att inte ta åt sig.

Många gånger när jag håller klasser och särskilt efter ett helt retreat, så är jag fullständigt tömd på energi. Jag ger så mycket "av mig själv" så känslan efteråt är att man står helt naken och hudlös. Det är inte bara under själva yogaklasserna, utan även det sociala runtomkring, förberedelserna, planerandet. Det är som att de där stunderna mellan andetagen inte existerar alls, utan kommer efteråt. För mellan själva klasserna, vandringarna, middagarna, så är det fullt fokus på att duka av, diska, sopa golvet/städa, flytta möbler, rulla ut mattor, förbereda musik, hitta de där texterna man ska läsa upp, samtidigt som man har de där privata sakerna man måste göra (ringa barnen, äta, duscha osv).

Så när man sedan får tillbaka att man borde gjort mer, borde haft längre klasser eller fler klasser, maten var dålig, att man missat att informera om något, (tex att man skulle tagit med sig egen vattenflaska, eller vilka kläder en deltagare borde haft på sig), så är det som att det går rätt in i hjärtat.

När jag jobbade som familjebehandlare så pratade jag ofta med föräldrar som sökt stöd för att få en bättre relation med sina barn. Min "bibel" var boken "Fem gånger mer kärlek". Det innebär att för varje gång du kritiserar ditt barn, så behöver du också ge 5 positiva kommentarer. Regeln är enkel. Det är så mycket lättare för oss ALLA att ta en negativ kritik om man också får höra vad man gör bra. Och det behöver inte vara det stora. Man behöver inte tycka någon (jag) är världsbäst, men att få höra att man har ett trevligt bemötande, att man uppskattar att jag sopat golvet innan nästa klass, att det var återhämtande på min klass osv, då är det SÅ mycket lättare att ta emot att man borde ha berättat att... (som jag kanske glömt då det är enormt mycket information som behöver hållas ajour).

Så ett litet medskick till dig som läser detta, glöm inte bort att även vi yogalärare också är människor med känslor, behov och ett litet barn inom oss. Utgå från att vi alltid gör vårt bästa. För jag kan nog skriva under på att alla vi som håller på med detta gör det från hjärtat och vill förmedla vår starkaste tro på det vi gör. 5 x mer kärlek är ledordet...

Jag tar mer än gärna emot kommentarer i detta ämne, då jag tror (och vet) det är fler yogalärare än jag som reflekterat kring detta.

Med detta sagt, så jobbar jag vidare med att alltid försöka utveckla mig själv, som yogainstruktör, som retreat-värdinna och inte minst som människa. Jag hoppas vi ses!

All kärlek, Ulrika

Jag - yogalärare